28 juni 2012

Birro och ett hållbart gudsbegrepp

Staffan Gunnarsson, vice president Europeiska Humanist Federationen, skriver:
_________________________________________________________________________________

Det är inte varje dag som en ateist kan vara rörande enig med en troende katolik om Guds rätta väsen. I söndags inträffade det emellertid. Vad som möjliggjorde denna oväntade samstämmighet är att i detta fall jag och Marcus Birro båda råkar vara fotbollsfrälsta Italienfantaster och att den fjärde och sista kvartsfinalen i pågående EM i Polen/Ukraina just hade avslutats. Gli Azzurri, det azurblå italienska landslaget, hade i en infernalisk kamp lyckats besegra engelsmännen efter förlängning och straffsparksläggning och guds namn kunde därmed avslöjas - och det var inte Jahvé.

Birro skrev på sin blogg: ”Gud är italienare och Gud är god. Gud har ett namn också. Andrea Pirlo. Det är Gud för mig denna natt…”. Visst var Pirlo gud! Självklart. Detta sagolikt eleganta mittfältsgeni, med sin hyperkänsliga passningsfot. Samma fot som denne fotbollsaristokrat nu hade använt till att hur coolt som helst och retfullt enkelt chippa in en lös straffspark mitt i mål och fullständigt kollra bort motståndarkeepern.
Gud har förekommit tidigare i fotbollshistorien. Under Mexiko-VM 1986 skyllde Diego Maradona på guds hand när han regelvidrigt hade boxat in ett mål i en match och Stefan Schwarz kallades sonika Gud efter att utan minsta protest ha gått rakt av planen, när han utvisats i VM 1994 (Gud som stoiker!). Denna profanering av gudsbegreppet är ganska intressant.

Det har gjorts vissa försök att dra paralleller mellan religion och fotboll - och likheter finns ytligt sett med rättrogenhet, idoldyrkan, ritualer och meningsskapande – men ska nog inte dras allt för långt. Religion är i regel något större, allvarligare och viktigare, men också farligare än den moderna fotbollen som del av en global underhållningsindustri.

Monoteismen har skapat ett skrämmande fantasimonster, som får även folk med filosofiska och vetenskapliga anspråk att vackla ibland (Gud finns nog inte, vi kan inget säkert veta etc), men när Birro namnger sin gud på detta sätt blir begreppet så mycket mer sympatiskt, klart och lättfattligt. Något vi kan älska, dyrka, beundra bara för att det är vackert, bäst eller gott, för att det motsvarar våra drömmar och behov. Såsom man benämnt symboler för alla möjliga attraktiva egenskaper eller företeelser genom historien.

Människor har kallat sina förfäder för gud, krafterna bakom naturens och årstidernas svängningar, väder och vind, krig och fred, kärlek och hat, musik och konst, allt väsentligt som spelat in i våra liv har haft sina egna goda eller mörka gudomar att hänvisa till, frukta eller tillbedja. Det man velat skydda, hålla för heligt, utan att någon skulle kunna ifrågasätta det, har man gärna gett namnet gud, som ofta angetts i plural. Man har haft många gudar av olika storlek och inflytande, allt efter tycke och smak. Eftersom denna djupt mänskliga, mer konkreta och praktiska användning av ordet är den ursprungliga, så blir den senare monoteismens definitioner (eller snarare brist på sådana) och bruk av Gud som egennamn förvirrande och undflyende.

Olympens gudar eller de som befolkade asatrons värld t ex, var mer mänskliga gestalter, som man kunde spela ut mot varandra på ett distanserat och lekfullt sätt. När antikens faraoner och kejsare samtidigt kunde tjänstgöra som gud för folket, så var det snarare som idealbilder av fullkomliga, odödliga människor, än som något egentligen mystiskt, magiskt, övernaturligt. Kungen sågs ibland som solens son, den högsta och finaste titel man kunde tänka sig i livets kretslopp. I takt med upplysning och demokratisering, vår ökade förståelse av hur världen verkligen fungerar och den förändrade uppfattningen om vad som bör legitimera makt, så har vi lämnat de här föreställningarna från äldre tider bakom oss.

Frågan är då om inte en fotbollsspelare som gud ligger betydligt närmare hur man en gång i tiden såg på sina gudar, när detta begrepp faktiskt skapades? Någon som kan göra det lilla extra, någon som kan rädda oss, någon att förlita sig på och se upp till som förebild. Marcus Birro skriver mycket om våra drömmar och behov av hopp och trygghet, om kärlek och värme. När förhoppningarna infrias sätter han namn på det, gud eller Pirlo. En känslomässig grej, utan direkt koppling till makt, politik, moralism, dogmatik och åsiktsförtryck, som religionen ofta också dragit med sig. Gud blir här i stället ett relativt oskyldigt ord för en upplevelse, för ens mening i livet och i nuet.

Under en diskussionskväll nyligen med Humanisterna ställde Marcus Birro frågan till förbundets ordförande vad han skulle säga om Gud plötsligt dök upp. Jag vet i alla fall vad jag skulle be om: ”Ciao Andrea, kan du visa oss hur du gjorde det där tricket igen? Gärna redan ikväll, i semifinalen mot Tyskland.” Till skillnad från Gud kan Pirlo sedan inte vila den sjunde dagen, utan först den åttonde, eftersom finalen spelas på söndag.

/Staffan Gunnarsson

22 kommentarer:

Mattias Irving sa...

Men Tyskland är ju det klart bästa laget! De behöver inte Gud på sin sida för art vinna. De har spelglädje. ;)
Mvh
/Inte troll

Benzocaine sa...

Lustigt hur folk använder "gud" när de ska beskriva det bästa hos människan. Är det inte en högst mänsklig egenskap att spela fotboll?

(Kan den helige anden spela boll trots att hen inte har någon kropp?)

Varför degraderar man människan till gudar? Varför kan man inte se vår inneboende kraft och skönhet som god i sig?

StaffanG sa...

Spelglädjen är nog ömsesidig, men effektivare, ja. Å andra sidan är den stora fotbollsguden helt klart katolik, de brukar vinna alla VM- och EM-turneringar. Räknar vi Tyskland som halvkatolskt får de kanske trots allt visst stöd från ovan (eller befinner sig kanske fotbollsguden under gräsmattan?). Laget är ö h t mer mångfaldigt vad gäller livssyn, med även praktiserande muslimer, medan italienarna är mer homogent katolska. Får se vad som blir avgörande...

Mattias Irving sa...

Oj, nu blev det plötsligt en kamp mellan multikulturalism och homogenitet. Ett tungt ansvar att lägga på spelarnas axlar.

Fast å andra sidan var det ju likadant när Frankrike tog bucklan i VM 1998 efter att Front Nationals Le Pen hade dömt ut laget som för multietniskt.

Fast det är lugnt, jag hade varit tyskvän om så hela laget hade bestått av enbart Hansar och Klausar och en och annan Jürgen. En kvarleva från tiden då jag bodde i Berlin och lärde känna världens kanske trevligaste folk. Ser fram emot en bra match ikväll!

Ulf Gustafsson sa...

Jag tror på Tyskland, och den gudsbilden är kooperativ, vilken är en avgörande skillnad mot den pirloska.

En koopertiv gudsbild passar nog både Humanisterna och Svenska Kyrkan bäst, diffus och oformlig.

StaffanG sa...

Jodå, i vanliga fall är jag också vänligt inställd till landet och folket och planerar f ö att se kvalmatchen Tyskland-Sverige i Berlin i oktober, tillsammans med en av mina tyska humanistvänner där. Fotboll förbrödrar som bekant.

Björn Bäckström sa...

Man ska nog inte ta allt för lätt på Gudars intresse för publika arrangemang. I Borlänge på festivalen häromdagen skadades flera människor av blixten när Tor ogillade musiken.

Enligt BBC så dödade samma (?) Gud i oktober 1998 i Kinshasa alla elva spelarna av ett gästande fotbollslag vid ställningen 1-1 med ett blixtnedslag. Storyn meddelar att detta trots att spelet var i full gång med lagen blandade på planen. Det vill jag kalla en Gud med precision i hammaren! Tänk vilken straffläggare (pun intended) en sån Gudom kunde bli!

Björn Bäckström sa...

StaffanG 2012-06-28 15:41

"Fotboll förbrödrar som bekant."

Har du frågat Björn Eriksson?

Mattias Irving sa...

Und alle Menschen werden Brüder... Ägda, av äkta italiensk farfallonifotboll. Det finns ingen Gud.

Björn Bäckström sa...

Mattias I (Deklarerad feminist)2012-06-29 00:18

Brödraskap?

Kära Humanister! Glömmer ni feminismen så fort som livet lämnar rutinerna och råkar in på väsentligheter som fotboll?

StaffanG sa...

I herrfotboll gäller nog trots allt brödraskap före systerdito. (Annars följer jag med lika stort intresse de stora damtureringarna.)

Så som italienarna spelar nu behöver de ingen gud. Religionerna utvecklas ju alltid efter mänskliga behov och intressen. I begynnelsen var bollen och Pirlo såg att bollen var rund, på den vägen är det...

Björn Bäckström sa...

Jädra tjat om Pirlo. Var det inte en Balotelli som sköt katolikerna till final? Inte feminister och nu...

StaffanG sa...

Balotelli är den utsände frälsaren.

Patrik Lindenfors sa...

Håller med. Han är ett mirakel. Tyvärr i fel lag.

Benzocaine sa...

Som sann ateist tror jag vare sig på Pirlo eller Balotelli.

Nu säger säkert någon fotbollsfrälst att inte tro på Pirlo eller Balotelli är också att ha en idol, eller ännu värre: att man gör sig själv till idol! För alla måste ha en idol, och är det inte Porlo-tellism så är det någon annan form av idolism.

Sedan vill jag upplysa om att i amerikansk fotboll är bollen minsann inte rund! Även här utgör således USA ett undantag från övriga västvärlden.

Eric Wadenius sa...

Benzo,

-"Som sann ateist tror jag vare sig på Pirlo eller Balotelli."

Men hur vet du vad som är mål och inte mål ifall du inte tror på varken Pirlo eller Balotelli? Hur finner du mening med allt springande på planen, hurrande från läktarna och riktade tv-kameror ifall inte Pirlo är en gud?

Benzocaine sa...

Eric, jag tror att domaren är kompetent att bedöma det. Dessutom är han mänsklig, vilket inte minst bevisas av alla misstag han begår under en match.

Rent objektivt är naturligtvis allt hurrande och springande efter en läderbit meningslöst (eftersom Pirlo inte är en gud är ju bara bollen en hög av sammanfogade läderbitar). Men eftersom publiken finner det hela meningsfullt så är det meningsfullt för dem. Fast jag har sett folk gå i halvtid ibland när de har tyckt att det var meningslöst att se resten av matchen...

Benzocaine sa...

För övrigt sade Balotelli en gång att det var mål fast det syntes på reprisen att det inte var det. Hur förklarar du att han hade fel om han är en gud?

StaffanG sa...

Igår tillägnade Balotelli målen till sin mor, som han också direkt omfamnade efter mathen. Ni vet väl hur det är med italienska mödrar och deras söner? Förhållandet är detsamma som mellan Jesus och Maria. Modern tror att hennes son är en gud och sonen att hans mor är en jungfru.

RVK sa...

http://religionsvetenskapligakommentarer.blogspot.se/2012/06/fotboll-ar-religion-och-zlatan-ar-var.html

RVK sa...

Här finns en text om fotboll och religion:
http://religionsvetenskapligakommentarer.blogspot.se/2012/06/fotboll-ar-religion-och-zlatan-ar-var.html

Eric Wadenius sa...

Benzo,

Jag tror att du faktiskt tror att Pirlo är Gud, men du förnekar honom så att så att du kan fortsätta med din syndiga livsstil!

-"För övrigt sade Balotelli en gång att det var mål fast det syntes på reprisen att det inte var det. Hur förklarar du att han hade fel om han är en gud?"

Det har aldrig hänt. Aldrig. Det är sekulär-ateister som äger all media som har manipulerat bilderna.

Pirlo är Gud och Balotelli är hand profet.

 
Religion Blogg listad på Bloggtoppen.se